Svenska företag finansierar sin verksamhet med en blandning av eget kapital och skuld. När flera långivare har lånat ut pengar till samma företag, är det vanligt att långivarna sinsemellan ingår avtal om vilka fordringar som ska vara prioriterade respektive efterställda. Sådana avtal, som brukar kallas ”intercreditor agreements”, har ännu inte behandlats i svensk lagstiftning, domstolspraxis eller rättsvetenskaplig forskning. Det är inte klart hur en konkursförvaltare vid låntagarens konkurs ska agera ställd inför sådana avtal. Samtidigt ingås de regelmässigt vid större finansieringar.

Medan differentiering av risk genom avtalad rangordning av fordringar är ett givet inslag i företagens finansiering, är rättsläget i Sverige sådant att vi saknar verktyg för att bedöma och verkställa avtal på detta område i enlighet med parternas intentioner. Efterställning som fenomen har stor betydelse även för finansiella institutioner i förhållande till regulatoriska krav.

Syftet med mitt arbete är att bidra till större förutsebarhet vad gäller förutsättningarna för rangordning av fordringar inom samma förmånsrättsliga kategori. Det skulle gynna rättssäkerheten och förutsebarheten både vad gäller villkoren för företagens finansiering och för finansiella institutioners regelefterlevnad. Undersökningen avses göras utifrån vart och ett av det fordringsrättsliga, insolvensrättsliga, komparativa och näringsrättsliga perspektivet.