I fornnordiska myter löper relationen mellan gudar och jättar som ett centralt tema och kan uppfattas som två maktgrupper som är varandras motpoler. Myterna redogör och uttrycker motsättningar och växelspel mellan dem, vilket bildar ett centralt tema i mytologin. Gudarna har en upprätthållande, skapande och ordnande funktion och fungerar med sina handlingsmönster som prototypiska aktörer. Jättar är en äldre grupp som ständigt försöker störta gudarnas överhet, makt och skapelser. I den aspekten kan jättar tolkas som kaosmakter men bilden av dem görs inte rättvisa av en sådan kategorisk klassificering, den är mer ambivalent. Jättar är inte enbart destruktiva och de förknippas många gånger med ett ursprung av något med det mest kända exemplet hur världen danas av Ymers kropp. Gudarna är inte allsmäktiga och söker sig till jättarnas riken för att få kännedom om sådant som är dem fördolt eller för att utnyttja resurser som ligger utanför deras direkta behärskning. Gudarna är framträdande i skapelsemyter men kan inte skapa ex nihilo de formar eller omskapar något redan existerande som kan liknas vid hantverkaren, skalden eller konstnärens roll. De vinster gudarna gör är att de kuvar, utvinner och erövrar kreativa energier som finns hos jättarna, det kan vara kunskap (t.ex. runor, kosmologiskt vetande) eller ett kraftladdat föremål (t.ex. skaldemjöd, Tors styrkebälte) som i gudarnas händer blir människan till nytta. Jättar som ”de andra” är en röd tråd som följs i avhandlingen.