Mellan åren 1631 och 1795 erhöll den svenska staten återkommande subsidier av flera olika europeiska stater – främst Frankrike. Subsidierna kunde periodvis motsvara 25% av den svenska statsbudgeten och utgjorde därför viktiga tillskott för att Sverige skulle ha förmåga att upprätthålla sitt oberoende. Ironiskt not förutsatte detta oberoende gentemot fiendenationer att svenska staten satte sig i en beroendeställning till allianspartners. Vanligen betalades subsidier för att Sverige a) skulle kunna ha råd att hålla sig med en armé i fredstid, b) skulle ha råd att ingripa i krig på subsidiegivarens sida, eller c) skulle avstå från att gripa in i en krigshändelse. Något förenklat kan man säga att subsidierna användes av givaren för att få kontroll över en annan stats våldsapparat. Eftersom kontrollen över ett lands våldsmonopol var helt central för maktutövning påverkade subsidierna också maktförhållandena i det land som mottog subsidier. Subsidier var under vissa perioder nödvändiga för att kungamakten skulle ha råd att hålla en våldsapparat som garant för sin ställning i relation till konkurrerande maktgrupperingar inom landet – främst starka adelsgrupper. Detta i sin tur gjorde att kungamakten för att behålla sitt interna oberoende blev beroende av externa krafter. I denna studie ska subsidiesystemets betydelse för utvecklingen av den svenska staten studeras, vilka som tjänade på det och vilka som förlorade. I fokus står relationen Sverige-Frankrike under perioden 1631-1795.