Tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm

Historikern Mia Skott har djupstuderat elva kvinnor vilka beviljades tillstånd att driva egna tapetmakerier i Stockholm mellan 1739 och 1759. Kvinnorna, aktörerna i deras närhet och scenerna som utspelade sig i rättssalar, hushåll och offentliga rum, bjuder oss på många överraskningar.

Tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm

Ur det stora pussel Mia Skott lagt med hjälp av otaliga källor, frammanas nya perspektiv på tapetmakerskornas förmåga och möjligheter att vara yrkesskickliga och självständiga under denna tid.

År 1739 etablerades Stockholms hall- och manufakturrätt. Inhyst på andra våningen i Södra stadshusets södra flygel, arbetade dess ledamöter och funktionärer med uppgiften att uppmuntra och reglera huvudstadens manufakturproduktion.

Under 1700-talet fanns omkring femtio olika manufakturnäringar i Stockholm. Man tillverkade allt från spelkort och solfjädrar, till tobak och ylletyger. En manufaktur kunde lika gärna utgöras av en ensam mästare med en bänk och verktygslåda, som av en stor textilmanufaktur med hundratals arbetare med olika roller i produktionsprocessen.

Tapetmakerskornas prestation

Även nyare sorters varor, i synnerhet inom konsthantverk, introducerades på löpande band under 1700-talet, flera vilka kom att regleras under hallrätten. Tapeter var en av dessa. Före hallrättens införande tillverkades tapeter bara i liten skala, det var först efter 1739 som i synnerhet papperstapetens popularitet ökade drastiskt.

Stockholmare som ville etablera en manufaktur fick argumentera i skrift eller i person för sin yrkesskicklighet, alternativt möjlighet att anställa en mästare, inför hallrätten eller kommerskollegium. Viktigt var också att de kunde visa att de hade medel nog för tillverkningen.

Kort efter att hallrätten hade öppnat sina portar i Södra stadshuset den 1 oktober 1739, tog tapetmakaränkan Elizabeth Rosendahl vara på denna möjlighet. Hennes make hade lagt ner sitt tapetmakeri flera år tidigare och på våren hade hon begravt honom i Maria Magdalena kyrka.

Den 25 oktober berättade Elizabeth för ledamöterna i sessionssalen om hennes stora ”fattigdom och torftighet samt gäld och skuld”. De svåra tiderna hade tvingat henne att sälja ”sina mesta och bästa verktyg”, men några hade hon lyckats behålla och med dessa ville hon nu ”förfärdiga vad Tapeter hon kan åstadkomma”. Hallrättens ledamöter övertygades, och inte bara om Elizabeths försörjningsbehov utan också om hennes yrkesskicklighet. När hon efteråt gick ut genom portarna, var hon således en tapetmakerska med privilegium i eget namn.

Stämpelkontoret låg på samma våning som sessionssalen. Där godkändes och värderades varorna innan de fick säljas. Detta gällde både beställningar och för försäljning i bod och på torg. Varje manufakturists tillverkning i sort, volym och försäljningsvärde noterades. Denna statistik, tillsammans med antalet och ibland också typer av arbetare, skrevs sedan ner i långa kolumner – ofta med vacker handstil – i de årliga hallberättelserna.

Södra Stadshuset Foto 1890–1910.
(Stockholms Spårvägsmuseum, Objekt-ID Spårvägsmuseet SM1-1021. Stockholmskällan.)

Tack vare dessa hallberättelser går det nu att se att de första papperstapeterna som godkändes vid hallrätten var tillverkade av jungfru Maria Berg. Året därefter, 1741, var nästan två tredjedelar av huvudstadens godkända papperstapeter tillverkade av henne och en annan tapetmakerska – madame Inga Catharina Bruhn. Fyra tapetmakare stod för den resterande tredjedelen.

I ljuset av att mäns dominans på Stockholms konstscen under 1700-talet tolkats som nästintill total, är dessa två kvinnors framgång överraskande. Tapetmakerskornas kollektiva konkurrenskraft fortsatte dessutom att vara stark under de följande tjugo åren.

Med detta sagt, gick det långt ifrån lika bra för alla. Några av kvinnorna var oerhört utelämnade och utsatta. Vissa lyckades inte ens tillverka en enda tapet för sjukdom och ålderdom förhindrade dem. Framgång var inte heller en garant för fortsatt verksamhet. I hallrättens sessionssal fick till exempel jungfru Maria Berg senare erfara ett massivt motstånd. Men hon var smart. Genom att ta saken till högre instans fick hon tillbaka sitt tillstånd.

Andra tapetmakerskor navigerade likt jungfru Maria Berg både strategiskt och handlingskraftigt mellan beslutsfattande institutioner. De skapade och bibehöll också nätverk för kredit och försäljning inom stadens olika sociala skikt.

Kvinnornas agens

Förutom tapetmakerskornas relativa prestation och inflytande på tapetmakerinäringen under 1700-talets mitt, är det mest anmärkningsvärda resultatet av denna studie kvinnornas agens. Med all tydlighet framkommer deras förmåga att själva agera och göra det bästa möjliga av tillgängliga resurser. Oftast med försörjningen som mål, men även social status.

Skillnaderna mellan kvinnorna var dock stora, och de följer inte det förväntade mönstret utifrån vedertagna teorier om civilståndets och börden betydelse. Dessa var inte oviktiga för tapetmakerskorna heller, men konsekvenserna var andra.

En komplex palett av sociala identiteter, materiella resurser och inre egenskaper har istället resulterat i tre ganska distinkta – och i jämförelse med existerande forskning något avvikande – profiler av kvinnlig agens. Bland de viktigaste faktorerna framstår kvinnans egen kreativitet och handlingskraft. Den inneboende förmågans betydelse har därför flutit upp till ytan, medan normernas ramar har sjunkit tillbaka något.

Den komplexa agensen har varit möjlig att identifiera tack vare att studien är mikrohistorisk. Genom att vrida och vända på källor, pussla ihop olika sorters belägg och väga dem för och emot varandra, tydliggörs vad som var retorik och vad som var praktik. När kvinnornas liv och vardag får ta plats i den biografiska formen, materialiserar sig orsaker och agerande som inte går att se enkom i manufakturväsendets material eller annat rättsligt material.

I denna kollektivbiografi, som ska ges ut av Stockholmia – forskning och förlag under 2020, får flera av tapetmakerskorna för första gången på nästan trehundra år delvis själva berätta sin historia. För dessa kvinnor förde ju ofta sin egen talan, vilket turligt nog ibland noterades för eftervärlden.

Text: Mia Skott