Boken är skriven av tretton författare, alla med erfarenhet av keramik och porslin i olika former, som arkeologer, på museer eller som keramiker och kulturskribenter och är alla experter inom sina områden. Bokprojektet har vuxit fram under ett flerårigt seminariearbete under ledning av huvudredaktören f.d. museichefen fil.dr Bengt Nyström.

Keramik är som bekant alla föremål av bränd lera och keramiska föremål har i årtusenden utgjort en viktig del av vår kultur. Konsten att bränna lera till keramik upptäckte man tidigt, redan långt innan de nomadiserande kulturerna övergick i de första jordbrukarsamhällena. Lera av olika sammansättning har använts för allt från deglar, lerklining och tegelframställning till toalettstolar och handfat, elproppar och löständer. Vanligen avser man dock olika typer av hushålls- och förvaringskärl och finkeramik, av lergods, fajans, flintgods, stengods och porslin, samt bl.a. kakelugnar.

Keramik kommer av det grekiska ordet kerameikos, krukmakarkonst; keramos betyder krukmakarlera. Detta forngrekiska ord har sannolikt lånats från Mindre Asien där föremål av bränd lera började användas av Mesopotamiens första jordbrukarkulturer senast omkring 9000–10000 f.Kr. I Skandinavien var det keramiska hantverket utbrett senast omkring 5000 f.Kr.

Redskap och föremål i sten och trä ersattes efter hand av mer funktionella och praktiska lösningar i bränd lera för hushållens behov av kärl för matlagning och förvaring. I vårt geografiska område startade utvecklingen för omkring 7000 år sedan inom det som kallas Ertebölle- och Trattbärgarkulturerna, uppkallade efter de särpräglade kärlen i bränd lera. Man tog över krukmakartekniken men även kärlformerna från kontinentens bönder. Keramiken har sedan haft en lång och rikt varierad utformning genom årtusenden, en folklig tradition som på flera sätt lever kvar än idag inom svenskt krukmakeri. Grundbehov och grundfunktioner känns igen över tiden i kärlens utformning från trattbägarnas krukor till sena tiders Höganäskärl och drejade skålar och bunkar. Än idag kan man ana samma förtjusning i att kunna forma den plastiska leran bland dagens skolbarn och deltagare på kursverksamhetens många drejarkurser.

Keramik & porslin i Sverige genom 7000 år är en populärvetenskaplig skildring av keramikens historia i vårt land och vänder sig till både allmänhet och universitetsstuderanden. Den har en kulturhistorisk och gränsöverskridande ambition där även alla föremålstyper, tillverkning, teknik, användning m.m. under olika perioder presenteras. Den behandlar keramik i olika former i det som idag är Sverige men även i områden som tidigare ingått i det svenska riket, dvs. Finland och Stralsund.

Det är första gången en översikt av det här slaget har sammanställts. Forskningen kring svensk keramik har varierat utifrån olika utgångspunkter och forskningsområden. Det har präglat sättet att närma sig ämnet. Jordfynden och skärvorna av den äldsta keramiken har varit arkeologernas angelägenhet. Fajanser, flintgods, porslin och modernt stengods har studerats av konsthistoriker, allmogens lergods och dess produktionsmiljö främst av etnologerna. Ambition här har dock varit att anlägga ett mer övergripande perspektiv och ge en sammanfattning av den tekniska och estetiska utvecklingen.

Keramiken skildras under olika skeden indelade efter gängse perioder som knyter an till både tekniska och samhälleliga förändringar och moden men även efter några teman, t.ex. tyskt stengods under medeltiden, holländska fajanser under 1600-talet, Wedgwood och annan engelsk påverkan från 1700-talets slut. Nytt är också kinesiskt porslin som många gånger tillverkades på beställning efter ritningar från Sverige (t.ex. vapen- och monogramporslin) och hur kinesiska mönster påverkat svensk keramik (t.ex. mönster och former, stengods) in i våra dagar. Även avsnitt om kakel och kakelugnar, tekniskt porslin, tillverkningsteknik m.m. under olika skeden har lagts in. Skildringen av keramiken från de senare århundradena, dvs. från 1700-talet och fram till idag, är bredare och behandlar såväl tillverkningarna vid landets fabriker och krukmakerier som enskilda självständiga keramiker.

I äldre tiders hushållning ingick många bruksföremål av keramik. Det visar arkeologiska fynd från förhistorisk tid och medeltid. På bilder från 1700- och det tidiga 1800-talet kan man se trebenta grytor, förvaringskärl, krus, skålar av olika slag, tallrikar och redskap av keramik. I och med industrialismens framväxt tillverkades dessa alltmer fabriksmässigt i bättre kvaliteter och till låga priser. I takt med att matlagningen blev mer komplicerad växte kökens krav på precision, något som påskyndade utvecklingen av nya bruksföremål. Lera och keramik har för flera uppgifter ersatts efterhand av andra material – ändå lever den keramiska produktionen vidare. I ett avslutande kapitel förs ett resonemang kring vilka andra material keramiken ersatt och ersätts av i vår tid – glas, koppar, aluminium, emaljerat, plast och rostfritt. Det leder fram till frågor om användningen av keramik idag, om keramisk konst och ersättningsmaterial för keramik. Studiokeramik, dvs. modern bruks- och konstkeramik vid sidan av fabriksproduktionen och keramisk design skildras i två avsnitt.

Ett särskilt faktakapitel redovisar korta fabrikshistoriker med anställda konstnärer med signeringar.

Bengt Nyström
Redaktör