Söderbergska journalistpriset 2009 till Anna Larsson

Söderbergska journalistpriset 2009 till Anna Larsson

Anna Larsson, medicinreporter på Sveriges Radios Eko-redaktion, tilldelas Söderbergska Journalistpriset i medicin 2009 för professionellt journalistiskt arbete präglat av integritet, kunnighet och kvalitet.

Anna Larsson har under mer än tjugo års krävande arbete på en av landets största nyhetsredaktioner utvecklat en unik kompetens inom sitt omfattande journalistiska bevakningsområde, från medicinsk grundforskning till klinisk vardag. Larsson uppmärksammade till exempel tidigt det växande globala problemet med antibiotikaresistenta bakterier och, lika tidigt och vederhäftigt, den åldrande befolkningens förändrade villkor i dagens samhälle. Hon har också skrivit den första svenska boken för anhöriga till patienter med kroniska sjukdomar. Bokens titel, ”Med varmt hjärta och vässade klor”, skulle också kunna vara en god karakteristik av Anna Larssons egna journalistiska arbete med att sprida kunskap om medicinsk forskning och dess tillämpning i hälso- och sjukvård.


Stiftelsernas kommunikatör Siavash Pournouri träffar årets Söderbergska journalistpristagare Anna Larsson för en pratstund. Hon ger oss en inblick i en vetenskapsjournalists vardag, kommenterar hälsolarmrapporter och ger tips om hur man som forskare skriver populärvetenskapligt.

Vad betyder priset för dig?
– Det är en bekräftelse på att Eko-journalistiken har ett stort värde för människor, att vårt arbete är objektivt och relevant. Personligen är det ett erkännande för erfarenhet och många års arbete. Public service belönas också vilket är roligt eftersom man kan säga att vi lyder under en annan policy än de kommersiella medierna.

På vilka sätt skiljer sig arbetet för dig som vetenskapsjournalist från dina kollegor på Ekot?
– Jag får i större grad ta emot samtal och e-post från privatpersoner som hört något eller vill höra något. Förr eller senare blir hälsofrågor väldigt viktiga för en själv eller en anhörig, då vill många tipsa, berätta eller reagera. Redaktörer och nyhetschefer har inte riktigt upptäckt hur oerhört intresserade folk är av hälsofrågor.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?
– Den finns inte!  Ibland börjar jag kl. fem på morgonen, ibland från eftermiddagen och långt in på kvällen. Oftast börjar vi halv nio med ett morgonmöte, där grupperna inrikes-, utrikes- och allmänreportrar träffas i redaktionsmöten. Jag faller under den senare kategorin.

Anna kontaktas också av patientföreningar, läkemedelsindustrin, PR-byråer, myndigheter och universitet. 
– Det är en strid ström som bara ökar. Om jag inte går på någon presskonferens eller har en intervju, sitter jag med mailen.

Du träffar många forskare i ditt arbete, finns det likheter mellan hur ni som yrkesgrupper arbetar? 
– Jag doktorerar själv. Det bästa journalistiska arbetet kommer, likt forskning, till genom en process. Efter en hypotes tar man reda på någonting och gör research. Då blir ett reportage oftast bra, men det kan ju aldrig bli lika utförligt som en forskningsrapport. Samtidigt får forskare ofta svårt att få med allting. De sätter också resultaten i slutet av sina rapporter, som reporter är resultaten det första man berättar om.

Kan man säga att du som vetenskapsjournalist agerar tolk mellan forskare och allmänheten, om än en kritiskt granskande sådan? 
– I de lyckliga ögonblicken när det fungerar, är det så. När jag började som reporter var forskare mer misstänksamma i kontakten med media, de var rädda att de talade med någon okunnig. Idag ringer forskare och berättar om sina publiceringar. Det är ju oftast så att forskare som syns i media har det lättare när de söker anslag; det har blivit en ny lobbylik marknadsföringsverksamhet. I min egen forskning vill jag analysera just hur ofta medicinska påtryckargrupper får igenom sina budskap till svenska medier.

Många forskare har svårigheter med att presentera sin forskning populärvetenskapligt och begripligt för gemene man (Anna föreläser om detta). Har du något kortfattat råd till forskare som behöver skriva populärvetenskapligt.
– Sunt förnuft kanske? Börja med resultaten och det viktigaste. Skriv inte för långt, folk har inte tid med tanke på den informationsflod som existerar i dagens samhälle. Gör innehållet konkret på något sätt. Spegla det ur en personlig vinkel kanske, exempelvis så att folk kan identifiera med ett fall, eller så skriver man i en ton som får läsaren att känna sig delaktig.


Ibland får man intrycket att nästan allt vi stoppar i oss ger oss cancer, och att det som vi igår trodde gav oss cancer, idag förlänger livet. Hur bör allmänheten ta hälsolarmrapporter? 
– Det är ett svårt område då riskbedömning är så pass individuellt. Jag har inget standardråd. Även om larmrapporterna duggar tätt är vårt minne ganska kort. Det är som med larmet om akrylamid i potatischips, det tog inte lång tid innan folk åt chips igen. Det kan vara obekvämt att ändra sin livsstil. Människor vet att rökning är farligt, men röker ändå. Osynliga risker är svårare att ta ställning till och självklart finns det medier som drar fördel av detta i rubriker.
  Just nu är vi mitt uppe i svininfluensan och inte ens forskarna kan säga hur allvarlig situationen är. Det bästa är nog att förmedla så öppen information som möjligt. Samtidigt som man vill informera kan spekulativ journalistik göra mer skada, man kan ropa på vargen för tidigt. I Sverige har vi ett relativt bra klimat för öppenhet där man ofta vågar erkänna när man inte vet tillräckligt. Ibland kan det misstolkas som att någon lägger på locket och då misstänker folk att de undanhålls information. Hittills tycker jag att de svenska myndigheterna har varit väldigt öppna med vad de vet och inte vet.

Hur hittar man som vetenskapsjournalist balansen mellan att informera människor om riskerna och stilla deras oro men samtidigt inte skapa panik? 
– Det är en balansgång. Hur ska det sluta när spekulationerna väl börjar? Vi söker svar från myndigheter och samarbetar med public service-medierna. Vi vänder oss till pålitliga sakkunniga, men ibland är det svårt även för dem att uttala sig. 


Anna berättar att det i allmänhet gäller för vetenskapsjournalister att ha skepsis även när de kommer i kontakt med experter.
– Många talar i egen sak utan att se igenom de särintressen som kan ligger bakom. T.ex. kan forskare ha vissa band till läkemedelsföretag och då är det upp till journalister att försöka presentera dessa faktorer så gott de kan för att sedan låta allmänheten bestämma själva vad de tycker om informationen.

I motiveringen heter det att du har ”en unik kompetens inom ditt omfattande journalistiska bevakningsområde, från medicinsk grundforskning till klinisk vardag. Dessa egenskaper gör att du i hård konkurrens med andra nyheter lyckas försvara medicinjournalistikens plats i Dagens Eko på ett utmärkt sätt.” Har god vetenskapsjournalistik blivit så pass sällsynt att dess plats måste försvaras i sändningsutrymmet? 
– I Ekot har traditionen varit att inrikes- och utrikespolitiska nyheter tar plats. Den gamle finansministern Kjell-Olof Feldt sa en gång att ”om det som hänt, verkligen hänt, då hamnar det i Ekot”. Mot den bakgrunden är det svårt att få in vetenskapsnyheter, det är inte en självklar del av policyn så att säga. Min företrädare, Gunilla Myrberg, banade vägen genom att göra vetenskapsnyheterna till en del av nyheterna i allmänhet, inte bara som en dekoration på slutet av sändningen. Om något visar den rådande influensan på hur viktigt det är med god vetenskapsjournalistik.

I juni 2007 skrev tio av landets universitetsrektorer en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de uttryckte sin oro för en ”vingklippt redaktion för vetenskapsnyheter” i Sveriges Radio. De menade att området vetenskap — likt ekonomi, kultur och sportnyheter — kräver en specialistbevakning av journalister med särskild kompetens och synade därför problematiken med att ”den journalistiska bevakningen av forskning och högre utbildning allt mer hamnar på de allmänna nyhetsredaktionernas bord”. Har man lyckats bromsa denna utveckling? 
– Det är oerhört viktigt att journalister är bildade i ett samhälle som blivit mer komplicerat. Den klassiska bilden av journalisten som dimper ner någonstans för att skildra någonting är förlegad, det är närmare oetiskt att tro att man ska kunna ge en bild eller analys utan den kunskap som är grunden i journalistiken. Samtidigt som en vetenskapsjournalist är bred i sin kunskap kan man inte mäta sig med detaljkunniga forskare.

Anna berättar om hur vetenskapsjournalistiken traditionellt varit hämmad av en mentalitet av att man tittat på och beundrat forskningens framsteg, på doktorns fina maskin eller nya, imponerande teleskop. Det har rått en brist på analyserande vetenskapsjournalistik, en nödvändighet som inom andra journalistiska områden har varit längre förankrad. 
– Det gäller att inte bara titta på framstegen, utan att kritiskt granska dem. Man kan ta vetenskapsradions granskning av Nobelstiftelsen som ett exempel. Den gav eko i hela världen. Samtidigt finns det indikationer från t.ex. USA att man drar ner på vetenskapsjournalistiken. Det är en oroande trend, man förstår inte att samhället är så pass komplicerat att tolkare och granskare behövs. 

Enligt Anna finns det de som säger att man ska lämna granskningen till bloggare men att bloggare inte alltid har resurserna att axla uppgiften på samma sätt. Vi frågar henne om den mediala bevakningen av vetenskaperna förändrats under de år hon varit verksam. 
– Det är fler som vill vara med, folk vill yttra sig. Inom branschen undersöker man idag bakgrundsfakta på ett annat sätt än man gjorde tidigare, t.ex. frågar man sig vem som stött en studie. Man berättar om läkemedlens biverkningar, om effekterna på samhället. Vi är på väg i den riktningen, men är inte framme än.


Enligt Svenska Läkaresällskapet har du också skrivit den första svenska boken för anhöriga till patienter med kroniska sjukdomar, Med varmt hjärta och vässade klor. Hur kom det sig att det blev just den boken?

– Jag vet inte om det är den första boken i sitt slag i Sverige, men kanske en av de få som i en och samma bok undersöker situationen för anhöriga till människor som lider av olika slags  sjukdomar. Jag tror att de flesta journalister vill skriva en bok någon gång i sitt liv. Det hela började med en förfrågan från ett förlag. Anhörigfrågan gjorde mycket, många ställer upp och berättar för att de vill, de har ett tungt arbete utan avlastning. Det var när min egen mamma blev sjuk som jag såg hur eländigt det kunde vara i den svenska vården. Och länsstyrelsernas senaste granskning av äldreomsorgen visar på ett fortsatt dåligt betyg, det finns mycket att skriva om.


Hur var det att byta medium?
– Jag har alltid gillat att skriva, men jag har en vana från radion att vara kortfattad, att sortera bort innehåll. Men om man bryr sig är det bara att skriva.

När vi frågar Anna vilket reportage hon är som mest stolt över, har hon svårt att minnas och medger att hon sällan är helt nöjd. Efter att ha funderat lite, tar hon som exempel ett inslag på Ekot om konstnären Stig Olson. Han drabbades relativt ung av en kraftig stroke, utan direkt tillgång till adekvat vård. Inslaget utgjorde en utmaning på grund av Olsons nedsatta talförmåga, men Anna är nöjd med intervjun som varvas till tonerna av konstnärens favoritmusik och samtal med hans fru.
– Reportaget skildrade människans förmåga att komma tillbaka efter en sjukdom, men även hur anhöriga gör sitt för att hjälpa. Stig började bli bättre, han kunde börja måla igen [med ”fel” hand] och tavlor han hade målat före och efter stroken ställdes sedan ut på Konstfrämjandet i Karlstad. Även om Stig inte kunde tala så mycket, känner jag att han blev mycket levande i inslaget och många lyssnare ringde in för att dela med sig av sin egen historia.

Tack för din tid och grattis! 
– Tack.

Söderbergska journalistpriset 2008 till Inger Arenander

Torsten och Ragnar Söderbergs Stiftelser har beslutat att tilldela Inger Arenander 2008 års Söderbergska journalistpris.

Anna Larsson

Anna Larsson föddes 1955 i Stockholm. Hon är utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Efter examen fick hon jobb på Länstidningen i Södertälje. Hon var sedan verksam på diverse lokala tidningar innan hon påbörjade Karolinska Institutets läkarlinje som hon tre år senare avbröt för att återvända till journalistiken och en anställning på Dagens Eko-redaktionen vid Sveriges Radio. Larsson har arbetat på Ekot sedan 1987. År 2001 tilldelades hon Stiftelsen Äldrecentrums journalistpris. och år 2003 Landstingförbundets journaliststipendium till minne av Kurt Ward.

Larsson har återvänt till Karolinska Institutet som doktorand, där hon bland annat forskar om medicinska intressegruppers påverkan på media.