Söderbergska journalistpriset 2008 till Inger Arenander

Söderbergska journalistpriset 2008 till Inger Arenander

Torsten och Ragnar Söderbergs Stiftelser har beslutat att tilldela Inger Arenander 2008 års Söderbergska journalistpris. Ekots inrikespolitiska kommentator är alltid väl påläst och har en tillbakadragen men skarp betraktarblick. Priset får hon för sin samlade journalistinsats som väl motsvarar hennes egna uttalanden om god nyhetsanalys.

Det är inte första gången Inger Arenander blir uppmärksammad för sina journalistiska insatser. För tjugo år sedan, 1988, fick hon stora journalistpriset och hon har hunnit med ett par andra utmärkelser sedan dess. Trots det blev hon förvånad när Söderbergs Stiftelser hörde av sig och berättade om den glada nyheten.
– Först förstod jag inte alls vad det handlade om. Sedan trodde jag att någon skojade, som vanligt.

Hade du hört talas om priset förut?
– Nej, det hade jag faktiskt inte. Men nu har jag tagit reda på lite och förstått det som att det är tidigare pristagare och folk från universiteten som utser vinnaren, så man undrar ju vem det är som har bestämt att just jag skulle få det.

Vad betyder ett sådant här pris?
– Det är naturligtvis alltid kul att få ett pris. Det betyder ju att det finns de som lyssnar och tycker att det jag gör är bra, så pass att jag förtjänar ett pris. Så det är klart att man blir glad. Annars är det ju ett ganska oglamoröst jobb. Men roligt.

I motiveringen står det bland annat att du har fått priset för att du lever upp till dina egna uttalanden om god nyhetsanalys. Vad är god nyhetsanalys enligt dig?
– Det är att veta vad man pratar om, att kunna sakfrågan. Om man tar partipolitik till exempel, då måste man först veta vad de inblandade partierna står för och varför de tycker som de tycker. Man bör känna till hur deras inbördes relationer ser ut och vad de tror att deras politik ska leda till. Analysen ska bygga på kunskap och insikt och presenteras på ett sakligt och begripligt sätt.

Att ha så mycket kunskap om ett område måste ju rimligtvis betyda att man också har en åsikt. Hur gör du för att förhålla dig så opartisk som möjligt?
– Ja, det är klart att jag tycker någonting själv och det går inte att vara helt objektiv i en fråga. Men ju mer jag lär mig desto svårare blir det att se allting i svart och vitt, och det blir lättare att förstå varför folk tycker som de tycker. Samtidigt är det ofrånkomligt att jag gör ett urval utifrån vad jag tycker är viktigt och kan något om. Det går inte att vara helt objektiv men det går att vara schysst.

Bör man ändå sträva efter att vara så objektiv som möjligt, eller är det bättre att acceptera att det inte går och vara uttalat subjektiv i stället?
– Det beror på vad man har för val. Egentligen är det ju rättvisare att vara uttalat subjektiv, och det kan man vara om man är till exempel ledarskribent eller krönikör. Men min roll är inte att tycka, utan att vara så saklig som möjlig, att låta båda sidor komma till tals och att inte välja bort det som inte passar.

Känner du någonsin att du låter dina egna åsikter lysa igenom för mycket?
– Nej, jag går ju inte runt och tänker att ingen ska märka vad jag tycker. Däremot kan jag känna ofta att jag borde ha ringt ett samtal till eller att jag borde ha tagit reda på mer, men någonstans måste man ju sätta en gräns. Det går så fort och man kan inte ta reda på allt och läsa allt, hur mycket ambitioner man än har. Men jag tänker på det väldigt mycket.

Finns det mycket god journalistik i Sverige i dag?
– Ja, det tycker jag men, med risk för att låta gnällig, mindre och mindre. Riktigt bra journalistik tar ju tid. Man måste läsa mycket själv, prata med mycket folk, kanske smälta informationen ett tag. Det är en process som inte alltid hinns med i dag. Sedan blir ju utrymmet allt mindre. Jag vet ju till exempel alltid mycket mer än vad jag hinner säga i sändning, men det finns inte tid att få med allt. Och jämfört med hur det var när jag började så blir det mindre och mindre tid. Det blir allt oftare så att journalisterna sammanfattar vad som har sagts, snarare än att folk själva får tala till punkt.

Tar journalisterna mer plats nu än vad de gjorde förut?
– Inte generellt, men det är ju klart fler som har en analysroll, fler som skriver om vad de själva tycker. Och det kan vara intressant att läsa, men det blir inte lika överskådligt som det var när jag började. Men samtidigt är informationen mycket mer lättillgänglig nu och man kan ju faktiskt läsa allt själv i stället, så det är lite dubbelt.

Tror du att det där kan vara en svår balansgång för en vanlig mediekonsument?
– Nej, men jag tror att allt färre kommer att prenumerera på en daglig tidning, och hämta den informationen på internet i stället. Samtidigt tror jag att intresset för specialtidningar växer.

Men det är inte bara mediernas förutsättningar som har förändrats sedan Inger började sin journalistiska karriär för över tjugo år sedan. Även omvärldens sätt att hantera dem har utvecklats, inte minst inom politiken.
– Allt oftare när man kommunicerar med politiker är det någon emellan som vill styra frågorna och informationen. Politikerna har rådgivare som har sagt vad de tycker ska sägas och allt är mycket mer uppstyrt. Informationen kontrolleras på ett annat sätt. Så på det sättet har det förändrats väldigt mycket. Det finns en helt ny medvetenhet om hur saker och ting ska presenteras och tempot har ökat. Varje utspel ska besvaras med ett annat och när det väl sätter i gång så rullar det på väldigt fort. Dessutom finns det en trend att politikerna försöker gå förbi medierna och nå sina väljare direkt, som är vanligt i till exempel USA. Så det är stor skillnad.

Försvårar det här ditt arbete?
– Ja det gör det ju. Jag vill kunna prata direkt med källan, inte med någon mellanhand. Man missar så mycket då, när man inte ser personen och hör deras ordval och fraseringar. Allt det där som sägs mellan raderna. Även om politikerna är väldigt duktiga på att bara säga just det som de vill säga så ger det ändå en extra information att få tala med dem direkt.

Det talas ofta om att information läcker ut från olika partier men det känns ofta som att ”läckorna” egentligen är väldigt medvetna. Hur hanterar du den information som du får från de politiska partierna?
– Man får använda sitt omdöme, och det där är ju en del av spelets regler. Då får man kontrollera, fråga sig varför den här informationen kommer just nu? Stämmer den eller inte? Om det gör det så får man fråga sig själv om man vill hjälpa till att sprida ut det, om det är en tillräckligt intressant nyhet. Det gäller att granska all information kritiskt för att avgöra om den är relevant eller inte.

Inger kommer knappt ihåg varför hon blev journalist längre, men hon verkar inte ha ångrat sig. Hon har alltid tyckt om att skriva säger hon och talar varmt om ett omväxlande yrke som passar en nyfiken själ. Att jobba som journalist innebär även mycket resande, intressanta möten och ständigt nya utmaningar. Och utmaningar gillar hon, det märks inte minst när vi kommer in på vilka politiker hon helst intervjuar. Det är inte nödvändigtvis de som ger rakast svar eller är lättast att ha att göra med. Favoriter är bland andra Carl Bildt, Gudrun Schyman och Olof Palme.
– Det är roligt att intervjua personer som är snabba och har gott självförtroende. Man vet aldrig exakt vad som ska hända eller vad de ska säga, så man kan inte riktigt förbereda sig utan man måste vara beredd att köra på volley. Det är kul.

Det låter som om det skulle kunna vara ganska jobbiga och svåra intervjuer.
– Jo, men jag ser inte det som ett motsatsförhållande. Carl Bildt är rätt svår att intervjua, men det är det att det inte är förutsägbart som gör att det är kul, att det när som helst kan komma en motattack eller något fullständigt oväntat.

Finns det några specifika intervjuer som sticker ut om du blickar bakåt?
– Jag har ju hållit på så länge nu, så det är svårt att säga någon specifik. Men den första intervjun med Olof Palme kanske, det var första gången jag intervjuade en statsminister och det var ju jättehäftigt såklart.

Vad krävs för att bli en bra journalist?
– Nyfikenhet, det är viktigast. Sedan får man inte vara lat heller, men framförallt nyfikenheten tror jag är viktig.

Har du någon journalistisk förebild?
– En som jag tycker är kul att läsa är Maureen Dowd som skriver i New York Times. Hon är något av en favorit, för hon skriver så snyggt. Generellt tycker jag om att läsa journalister som skriver bra och som kan mycket om det de skriver om, det är en bra grund. Sedan jobbade jag länge här på Ekot med Thomas Hempel, innan han slutade, och han var en slags förebild. Han var otroligt kunnig, fullständigt orädd och fruktansvärt barnslig. Och nyfiken. En bra kombination. Så, Thomas Hempel säger jag nog.

Tack så mycket för din tid och grattis!
– Tack så mycket.

Söderbergska journalistpriset 2009 till Anna Larsson

Anna Larsson, medicinreporter, tilldelas Söderbergska Journalistpriset i medicin 2009 för professionellt journalistiskt arbete.

Inger Arenander

Lördagsintervjuer och valvakor 

Inger Maria Arenander föddes den 24 maj 1955. Sedan 1984 har hon arbetat på Sveriges Radio. Tidigare har hon även arbetat på Dagens Industri och den nu nedlagda Stockholmstidningen. År 1988 fick hon Stora Journalistpriset tillsammans med kollegan Thomas Hempel för deras partiledarutfrågningar. Inger Arenander har varit programledare för Ekots lördagsintervju samt Ekots valvaka (1994 och 2002). Sedan 2002 är hon inrikespolitisk kommentator på Ekot.